Idag ska jag skriva ett inlägg om något som inte alls har med hundar att göra, men eftersom det är fars dag idag så är det relevant för dagen och jag tänkte dela med mig av lite tankar.
Jag har inte firat fars dag på många, många år. Inte sedan jag var riktigt liten. Detta för att jag inte har någon far att fira, Jo, han finns, fysiskt, han lever alltså. Men han finns inte, och har i princip aldrig funnits, för mig.
Jag vet egentligen ingenting om min pappa. Jag vet vad han heter, ungefär när han är född och vem hans föräldrar, det vill säga mina farföräldrar, är och var (min farfar dog för 5 år sedan). Det är ungefär det. Jag vet att från att jag var runt 5 år gammal så har jag träffat honom en gång. EN gång.
Jag vet att han och mamma separerade när jag var liten, något runt 3 år tror jag. Jag vet att jag träffade min pappa till och från de första åren efter detta, men sedan avtog det. Då förstod jag inte varför. Jag förstod inte heller varför mamma och han inte fortsatte att leva ihop.
Jag vet att han brukade ringa mig varje födelsedag och någon gång runt varje jul. Men det avtog också.
För mig var det det en helt främmande man som ringde. Någon som kallade sig pappa. Någon som aldrig funnits där för mig, som inte sett mig växa upp och varit den där manliga förebilden jag kanske hade behövt. En man, som kunde vara vem som helst, som kallade sig pappa. Pappa? Vad betyder det egentligen?
Jag har många gånger undrat om just bristen på en mansperson i mitt liv under min uppväxt har påverkat mig på något vis. Vem skulle jag vara om jag hade haft en pappa att växa upp med? Hade jag sett livet med andra ögon? Hade jag gjort andra beslut?
Jag undrar vilket som är värre; att ha haft en pappa men mistat honom, eller att aldrig ha haft en pappa? Jag tror att det första alternativet är värre. För man kan ju inte sakna något man aldrig haft. Eller kan man?
Jag träffade honom när jag var 15 år gammal. Min pappa. En man som stod där i hallen hos min halvbror. Han såg precis ut som på de bilderna jag sett på honom, men det var det enda jag kände igen. Hur ska jag bete mig mot honom? Hur beter man sig mot en pappa? Hur beter man sig mot män överlag? För mig var han vem som helst. Ordet pappa hade ingen som helst innebörd.
När jag var yngre så funderade jag mycket på min pappa. Varför träffade jag honom inte? Varför kom han inte och hälsa på mig? Varför fanns han inte här med mig? En pappa ska väl finnas där för sina barn?
Idag har jag slutat fundera. Jag har slutat bry mig. Efter så många år utan någon som helst kärlek, empati, kontakt eller något annat så fanns det inget att kämpa vidare på. Att ringa en eller två gånger per år efter att tagit någon sup för mycket och säga att man älskar sin dotter är inte kärlek. Det är inte den typen av kärlek jag vill känna av någon som ska kalla sig min pappa. Nä, då kan det lika gärna vara.
Idag har jag sagt upp kontakten helt. Jag vill inte ha kontakt med någon som inte har ställt upp för mig. Kanske är det rätt beslut, kanske är det inte. Men det är mitt beslut.
Trots det så kommer det ibland dagar då jag funderar. Funderar på hur livet hade sett ut om jag hade en pappa. En manlig person att se upp till, någon att fira på fars dag. Jag funderar också på min egen framtid. Kommer mina eventuella framtida barn att ha en far? Kommer dom att få fira fars dag? Kommer dom att ha en manlig förebild i sina liv?
Det känns lite märkligt. Att ha något men ändå inte. Jag vet att jag har en pappa men jag vet inte vem han är eller vad han betyder. Han är bara någon på fem bokstäver. Vem som helst.
